Det här är Annas blogg!

Här bloggar jag om mitt läsande och skrivande liv. Häng med!

Det närmar sig!

Den blir mer och mer verklig, boken. Omslaget är färdigt och blev verkligen fantastiskt fint, eller hur? Det är gjort av Lisa Zachrisson. Och så har jag fått ett utgivningsdatum: 13 augusti! Så nu närmar det sig verkligen. Och därefter är det bara att hoppas att berättelsen hittar sina läsare!
/Anna


2012-06-24 | 0 kommentarer | Kommentera



Veckans logganteckningar

Veckans arbete:

1. I måndags var jag på Wiks folkhögskola och höll en lektion under rubriken “Vad är det för speciellt med att skriva för barn och unga?”. En komplex fråga, väldigt spännande att diskutera men utan givna eller enkla svar. Jag resonerade kring sådant som åldersindelning, tematik och språk - och talade mig förstås varm för den lite djärvare bilderboken, en bilderbok som vågar oroa och störa. Och som kanske inte nödvändigtvis måste läsas av barn, utan lika gärna av vuxna? Jag lär återkomma till ämnet “den farliga bilderboken” igen - ämnet engagerar mig mycket - och min och Sara Gimbergssons kommande bilderbok Pelé, Kaká och jag (Opal våren 2013) är ett försök att inte väja för det svarta och svåra.

2. Nya numret av Ord&Bild kom i brevlådan, med min novell Öppna förskolan i. Eller egentligen är det ett utdrag ur ett romanprojekt under arbete. Jag har bara gluttat lite i tidskriften - blir alltid generad över att se mina texter i tryck och vågar nog inte titta ordentligt förrän om något år.

3. Förbereder mig inför ett förlagsmöte ... En spännande idé som jag hoppas kunna berätta mer om senare. Men än så länge hemligt.

4. Läser Johanna Ekströms Om man håller sig i solen och tycker mycket om den. Språket är väldigt kraftfullt under den återhållna ytan, skapar tydliga bilder och skarp oro.

/Anna


2012-05-10 | 0 kommentarer | Kommentera



Hurra! Hurra! Hurra!

Helt fantastiskt roligt: båda mina manus, en ungdomsroman och en bilderbok, är antagna på Opal förlag, båda ska få komma ut! Ungdomsromanen, med titeln det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd, redan i höst. Och bilderboken Pelé, Kaká och jag – som jag gör tillsammans med Sara Gimbergsson - våren 2013!

/Anna


2012-01-17 | 4 kommentarer | Kommentera



Det här läser jag!

Några nedslag i min läsning, pågående och avslutad:

Joyce Carol Oates: Blond.
Under min intensiva omläsningsperiod av Oates har turen nu kommit till magnifika Blonde. Jag läste den på engelska när den kom 2000, en enorm, inbunden blanksvart bok, en present från min fina mamma, och bara sögs med av det lavaliknande språket. Nu läser jag den på svenska, och uppfattar mer av nyanser, detaljer, men grips av samma flöde. Jag återkommer med en utförligare rapport när jag läst ut romanen.

Alice Munro: För mycket lycka
Jag tillhör Munros supporterskara, och novellen Barnlek fick mig att rysa, både av välbehag (för att den var så bra, och smart uppbyggd) och oro (över innehållet) – berättelsen om flickorna Marlenes, Charlenes och Vernas katastrofala lägervistelse grep verkligen tag.
Men även om de andra novellerna inte engagerade riktigt på samma sätt, finns det alltid mycket att lära i Munros sätt att skriva. Inte minst av de djärva kasten i tid och rum. Hos Munro är allt tillåtet, förflyttningar och branta vändningar sker med lätthet, på från ett stycke till ett annat har huvudpersonen gift om sig, flyttat, skilt sig igen, plötsligt och mycket trovärdigt. Det finns en rörlighet i den strama stilen som tilltalar mig.

Erica Jong: Förföra demonen
Ah. Erica Jongs Förföra demonen är rolig läsning. Förstås inte så spektakulär som baksidestexten vill låta påskina: ”I sina memoarer är Erica Jong uppfriskande direkt – oavsett om hon avhandlar hur man skriver bra sexscener, om hon beskriver alkohol och marijuana som vägen till njutning eller avslöjar detaljer om sitt eget sexliv.” Nja, där har förlaget allt ansträngt sig och plockat ut russinen ur kakan, så att säga. Visst handlar det en del om sex. Och om alkohol, missbruk, och missbrukets konsekvenser. Och om den omtumlande erfarenheten av att ge ut en bästsäljare - och om sorgen efter en död far. Men främst är det en ganska lättsam berättelse om ett långt och levande författarliv, med start i sjuttiotalet och fram till i dag. Underhållande utan tvekan, men Jong har potential att vara betydligt mer angelägen än så.

/Anna


2012-01-17 | 0 kommentarer | Kommentera



Murakami springer vidare

Så här när ännu en förkylning svept in och bitit sig fast i huset, halsen och orken, läser jag Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Och motivationen att bli frisk ökar förstås – nu vill jag ut och springa (eller ännu hellre: åka skidor)!

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är en lovsång till disciplinen och det hårda arbetet, glädjen i att uppnå ett mål som man förutsatt sig att nå, trots svårighetsgraden. Haruki Murakami strävar koncentrerat mot allt högre kapacitet, steg för steg, svettdroppe för svettdroppe, timme för timme, bygger upp sin kraft, sina muskler och sin förmåga. I syfte att bli starkare, både vad gäller löpningen och i skrivandet. Och det är just koncentrationen som jag fäster mig vid. Hans sylvassa fokusering. På träningen förstås, men kanske främst: i skrivandet. Tre-fyra timmars koncentrerat arbete, varje morgon. När han sitter där han sitter, gör det han ska, vare sig orden flyter på eller inte.

Den eftersträvansvärda koncentrationen. Där kan jag själv känna hur det brister. Hur lätt det är att fladdra iväg ut på nätet eller in på wordfeud, så snart man kör fast, eller inte hittar den rätta formuleringen. Nästan så att rörelsen sitter i fingrarna, som en reflex: ”äsch det går inte, jag kollar mejlen istället”. Att hålla fokus är en stor utmaning, och här finns något att lära av Murakami.

Men samtidigt, det är en privilegierad man som talar i boken. Han har makten att inrätta livet så som han vill ha det. Ett strikt schema, utan alltför många oförutsägabara händelser.  När han sålde sin bar och bestämde sig för att bli författare, la han och hans fru om dygnsrytmen och blev morgontidiga. Han ville det. Och då gjorde de det. Allt för att skapa bättre förutsättningar för ett sundare liv, och för springandet, för skrivandet. Tja. Troligen har han inga barn. Och har han barn, tar troligen hans fru hand om dem. Alltmedan Murakami strävar på i sitt eget universum, utan att behöva ta hänsyn till vardagens många små och trilskande oförutsägbarheter. Annat än sådant som handlar om intervjuer, föredrag, ett knä som plötsligt smärtar till – eller en plågsam hyperventilering strax före start i simloppet (för ja, Murakami håller på med triathlon också).

Det jag tar med mig från den här boken, är Murakamis budskap om varje persons inneboende kraft och förmåga: den finns där, men för de allra flesta krävs idog träning för att plocka fram den. Vilket i sin tur inte betyder att man inte är ämnad att hålla på. Man måste inte kunna allt från början. Däremot måste man kunna koncentrera sig! Uff. Där får jag öva, tydligen. Men glädjande nog: Murakami menar att även koncentration går att träna upp. Inget är omöjligt, med andra ord. För Murakami, åtminstone.

Och så blir jag ju, som sagt, sugen på att springa. Fast det får bli en annan dag.


/Anna


2011-12-14 | 0 kommentarer | Kommentera



Schysst jul

Stavas det schysst, schyst, sjyst eller sjysst? Är en sådan där sak som jag aldrig blir riktigt klar över. I min ungdomsroman skriver jag nu (efter att ha använt alla fyra varianter) schysst. Och det verkar ju även arrangörerna på Schysst jul göra. Ja, efter denna något krystade övergång, vill jag alltså berätta att jag medverkar i Schysst jul, på söndag klockan 14. Då ska jag försöka sälja böcker. Kom gärna förbi!
/Anna


2011-12-08 | 1 kommentarer | Kommentera



Omtumlande: Leslie Kaplan!

Jag trodde det skulle bli intressant. Mötet med den franska författaren Leslie Kaplan i Göteborg.
Men det blev … omtumlande, fantastiskt, inspirerande.
Var ska jag börja?
Jag bläddrar och läser bland mina anteckningar, jag skrev massor den här gången, antecknade febrilt, skrivboken tog slut och jag fick klottra på pärmen.

Men bland annat det här kommer jag att bära med mig:

Kaplans syn på språk och litteratur som ett sätt att arbeta sig igenom en erfarenhet, att göra den verklig.
Och om att göra ”ett språng” – a jump – i sitt skrivande, att röra sig bort från att ”skriva om sitt liv”, och istället söka (som jag förstod henne) en konstnärlig form för erfarenheten som gör den mer öppen. Och att det nästan är en fysisk förnimmelse, när man känner att formen/rösten/den litterära gestaltningen lyfter erfarenheten till att bli något mer än enbart ”en berättelse om mig själv”, något mer än det man redan visste. Utan någon som överraskar. Som visar på världen som en komplex, vild, spännande och främmande plats. Inte på något som vi redan känner till. Hon återkom till det, till litteraturen och konsten som något som överraskar, som håller dig vaken, som sätter dig i gungning. Som vänder tillvaron upp och ner. Också för författaren själv.
Konstnärens uppgift att inte återupprepa. Utan att förändra, uppfinna, skapa nytt.

Kaplans strävan att skriva en erfarenhet. Inte att skriva OM en erfarenhet. Skillnaden är enorm. Hon vill inte beskriva en händelse, inte objektifiera sitt material. Utan hon vill skriva inifrån det, skildra ett tillstånd, en känsla. Ett fint exempel på det är den lyriska berättelsen Överflödet – fabriken, där hon inte skriver om sitt arbete på en fabrik, utan snarare bedriver en sorts poetisk undersökning av själva fabriken, som sådan (det låter kanske lite luddigt, inte minst när jag försöker förklara, men under de tre dagarna i Göteborg, förstod jag mer och mer av hennes resonemang, och kände hur det öppnades för mig). 

Kaplans gester och destinkta uttryck, en talarbegåvning. Säkert var det därför som jag lyssnade så, var övertygad om att jag bara måste lyssna, att jag inte fick missa något, även om jag inte exakt begrep.

Det här är förstås ingen rättvis återgivning av tre mycket intensiva dagar. Bara några intryck. Och nu är kursen Fabrik/Megaphone slut. Trist, inte minst för att jag har tyckt om att vara i Göteborg, och bo hos min fina kusin Ulla. Men ändå: nu ser jag fram emot att slänga mig in i skrivandet igen. Och att låta mig överraskas!

På bilden: Leslie Kaplan, i klassrummet på Valand i Göteborg.


2011-12-02 | 1 kommentarer | Kommentera



En ung medförfattare

Okej då, det här är en professionell blogg, om mitt arbete. Men en bild på barnen kanske kan få vara med?
Och dessutom: Arvid, 10, har definitivt medverkat i arbetet med den bilderbok som jag och Sara Gimbergsson gör just nu. Arvid har bidragit med fakta om fotbollsspelare - namn, positioner mm - vilket är en mycket viktig del i berättelsen. En medförfattare, med andra ord.
Boken, Pelé, Kaká och jag, utkommer våren 2013.
/Anna


2011-11-25 | 2 kommentarer | Kommentera



Leslie Kaplan - fabriken, kvinnan och galenskapen - nu är det dags!

Äntligen fredag, säger en del. Men själv har jag svårt att hålla med. Jag älskar vardagar. Lunken. Att få vara här hemma med mina tankar, när familjen har det bra på sitt håll.
Men det blir ju snart måndag igen! Och just den här måndagen ska jag åka till Göteborg, och sista perioden på kursen Fabrik/Megaphone på Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Den här gången kommer den franska författaren Leslie Kaplan till oss, och pratar om sitt skrivande (på svenska finns bland annat hennes debut Överflödet – fabriken från 1982, i översättning av Jenny Högström). Lär bli ett digert program, här några exempel på vad Leslie Kaplan har utlovat att prata om (med hennes ord, skickade till oss på mejlen):

Monday:
a reflexion on language, what are words, and on literature, what is fiction, language’s power of challenge, the notion of experience.
I plan to read 2 short texts of mine, “Words” and “Factory”, on the relation of my experience of the factory, that “mad” place, and my experience as a writer
and we will question the words “factory”, “madness”, “woman”

Tuesday morning:
the difference between “reality” and “the real”, naturalism and “something else”
the question of the unconscious, literature and psychoanalysis

Tuesday afternoon:
crime and language, banality and “banalisation”
what is a cliché?

Wednesday morning:

literature and democracy, I will quote from Claude Lefort, Jacques Rancière, Serge Daney
and from my text, Turning things upside down, against a civilization of cliché.

Ja, nästa vecka har en hektiskt och spännande upptakt. Inte minst ser jag fram emot måndagens diskussion om Kaplans arbete på en fabrik på slutet av 1960-talet och vad den erfarenheten har betytt för hennes skrivande. Jag hoppas på en diskussion om hur vi förvaltar våra erfarenheter, liv, i text, hur det syns och hanteras i det vi skriver. Alltså att det handlar om mycket mer än att enbart ”skriva om sitt liv”. Utan om att försöka gestalta en tid, ett skeende, en kris, något som inte låter sig fångas i annan form.
Förhoppningsvis återvänder jag hit till min källare med nya infallsvinklar, idéer och tankar. Jag återkommer förstås, och berättar hur det blev.

Förra gången hade vi förmånen att få träffa den amerikanska poeten Juliana Spahr. En lågmäld men kraftfull person, med starka politiska syften med sin dikt. Värt ett eget blogginlägg, jag får ta det en annan gång. Nu är det hämtning, och helg, och okej då, den är bra den också. Helgen. Fast på ett annat vis.

/Anna


2011-11-25 | 1 kommentarer | Kommentera



           Sida 4 av 4 sidor

           ‹ First  < 2 3 4