Murakami springer vidare

Så här när ännu en förkylning svept in och bitit sig fast i huset, halsen och orken, läser jag Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Och motivationen att bli frisk ökar förstås – nu vill jag ut och springa (eller ännu hellre: åka skidor)!

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är en lovsång till disciplinen och det hårda arbetet, glädjen i att uppnå ett mål som man förutsatt sig att nå, trots svårighetsgraden. Haruki Murakami strävar koncentrerat mot allt högre kapacitet, steg för steg, svettdroppe för svettdroppe, timme för timme, bygger upp sin kraft, sina muskler och sin förmåga. I syfte att bli starkare, både vad gäller löpningen och i skrivandet. Och det är just koncentrationen som jag fäster mig vid. Hans sylvassa fokusering. På träningen förstås, men kanske främst: i skrivandet. Tre-fyra timmars koncentrerat arbete, varje morgon. När han sitter där han sitter, gör det han ska, vare sig orden flyter på eller inte.

Den eftersträvansvärda koncentrationen. Där kan jag själv känna hur det brister. Hur lätt det är att fladdra iväg ut på nätet eller in på wordfeud, så snart man kör fast, eller inte hittar den rätta formuleringen. Nästan så att rörelsen sitter i fingrarna, som en reflex: ”äsch det går inte, jag kollar mejlen istället”. Att hålla fokus är en stor utmaning, och här finns något att lära av Murakami.

Men samtidigt, det är en privilegierad man som talar i boken. Han har makten att inrätta livet så som han vill ha det. Ett strikt schema, utan alltför många oförutsägabara händelser.  När han sålde sin bar och bestämde sig för att bli författare, la han och hans fru om dygnsrytmen och blev morgontidiga. Han ville det. Och då gjorde de det. Allt för att skapa bättre förutsättningar för ett sundare liv, och för springandet, för skrivandet. Tja. Troligen har han inga barn. Och har han barn, tar troligen hans fru hand om dem. Alltmedan Murakami strävar på i sitt eget universum, utan att behöva ta hänsyn till vardagens många små och trilskande oförutsägbarheter. Annat än sådant som handlar om intervjuer, föredrag, ett knä som plötsligt smärtar till – eller en plågsam hyperventilering strax före start i simloppet (för ja, Murakami håller på med triathlon också).

Det jag tar med mig från den här boken, är Murakamis budskap om varje persons inneboende kraft och förmåga: den finns där, men för de allra flesta krävs idog träning för att plocka fram den. Vilket i sin tur inte betyder att man inte är ämnad att hålla på. Man måste inte kunna allt från början. Däremot måste man kunna koncentrera sig! Uff. Där får jag öva, tydligen. Men glädjande nog: Murakami menar att även koncentration går att träna upp. Inget är omöjligt, med andra ord. För Murakami, åtminstone.

Och så blir jag ju, som sagt, sugen på att springa. Fast det får bli en annan dag.


/Anna


2011-12-14 | 0 kommentarer | Kommentera



Schysst jul

Stavas det schysst, schyst, sjyst eller sjysst? Är en sådan där sak som jag aldrig blir riktigt klar över. I min ungdomsroman skriver jag nu (efter att ha använt alla fyra varianter) schysst. Och det verkar ju även arrangörerna på Schysst jul göra. Ja, efter denna något krystade övergång, vill jag alltså berätta att jag medverkar i Schysst jul, på söndag klockan 14. Då ska jag försöka sälja böcker. Kom gärna förbi!
/Anna


2011-12-08 | 1 kommentarer | Kommentera



Omtumlande: Leslie Kaplan!

Jag trodde det skulle bli intressant. Mötet med den franska författaren Leslie Kaplan i Göteborg.
Men det blev … omtumlande, fantastiskt, inspirerande.
Var ska jag börja?
Jag bläddrar och läser bland mina anteckningar, jag skrev massor den här gången, antecknade febrilt, skrivboken tog slut och jag fick klottra på pärmen.

Men bland annat det här kommer jag att bära med mig:

Kaplans syn på språk och litteratur som ett sätt att arbeta sig igenom en erfarenhet, att göra den verklig.
Och om att göra ”ett språng” – a jump – i sitt skrivande, att röra sig bort från att ”skriva om sitt liv”, och istället söka (som jag förstod henne) en konstnärlig form för erfarenheten som gör den mer öppen. Och att det nästan är en fysisk förnimmelse, när man känner att formen/rösten/den litterära gestaltningen lyfter erfarenheten till att bli något mer än enbart ”en berättelse om mig själv”, något mer än det man redan visste. Utan någon som överraskar. Som visar på världen som en komplex, vild, spännande och främmande plats. Inte på något som vi redan känner till. Hon återkom till det, till litteraturen och konsten som något som överraskar, som håller dig vaken, som sätter dig i gungning. Som vänder tillvaron upp och ner. Också för författaren själv.
Konstnärens uppgift att inte återupprepa. Utan att förändra, uppfinna, skapa nytt.

Kaplans strävan att skriva en erfarenhet. Inte att skriva OM en erfarenhet. Skillnaden är enorm. Hon vill inte beskriva en händelse, inte objektifiera sitt material. Utan hon vill skriva inifrån det, skildra ett tillstånd, en känsla. Ett fint exempel på det är den lyriska berättelsen Överflödet – fabriken, där hon inte skriver om sitt arbete på en fabrik, utan snarare bedriver en sorts poetisk undersökning av själva fabriken, som sådan (det låter kanske lite luddigt, inte minst när jag försöker förklara, men under de tre dagarna i Göteborg, förstod jag mer och mer av hennes resonemang, och kände hur det öppnades för mig). 

Kaplans gester och destinkta uttryck, en talarbegåvning. Säkert var det därför som jag lyssnade så, var övertygad om att jag bara måste lyssna, att jag inte fick missa något, även om jag inte exakt begrep.

Det här är förstås ingen rättvis återgivning av tre mycket intensiva dagar. Bara några intryck. Och nu är kursen Fabrik/Megaphone slut. Trist, inte minst för att jag har tyckt om att vara i Göteborg, och bo hos min fina kusin Ulla. Men ändå: nu ser jag fram emot att slänga mig in i skrivandet igen. Och att låta mig överraskas!

På bilden: Leslie Kaplan, i klassrummet på Valand i Göteborg.


2011-12-02 | 1 kommentarer | Kommentera