Bidrag i Tusen tankar om träd

Det är roligt att bli glatt överraskad. Jag hade nästan glömt bort att jag hade skickat en text till Vi-skogens antologi Tusen tankar om träd. Och blev därför extra glad när jag fick ett mejl om att mitt bidrag blivit uttaget och ska publiceras i boken som ges ut i november. Jättekul och hedrande. Antologin ges ut i samband med Vi-skogens 30-årsjublieum, och för varje såld bok planteras ett antal träd. Bra syfte, med andra ord. Utmaningen med texten var att den skulle vara så kort, max 2000 tecken, men det passar ju mig som alltid skriver (för) kort. Ser att min lilla berättelse är 1500 tecken.
/Anna


2013-08-27 | 0 kommentarer | Kommentera



Nu drar vi till Mallis!

Jag står mitt uppe i packning, städning och röjning - om ett par dagar flyttar hela familjen till Mallorca för ett läsår. Känns spännande och roligt och lite nervöst förstås. Men mest som en väldigt förmån, att få bryta sig loss ur rutinerna för en period, se något annat, lära sig ett nytt språk, ett nytt landskap. Och få läs- och skrivtid.

Inför denna nya tillvaro känns det på sin plats att se tillbaka lite. Har ju varit ett otroligt år för mig, med två utgivna böcker, dels Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd i augusti 2012, och så Pelé, Kaká och jag i maj 2013. Det är förstås en stor glädje att bli utgiven, men självklart innebär det också en stor dos oro. Man släpper ifrån sig något som ligger en väldigt varmt om hjärtat, en text som man har arbetat länge och nära med, som blivit en del av en själv. Och man har egentligen ingen aning om hur mottagandet ska bli. För min del gällde det särskilt med Det finns så många toppar. Det manuset hade jag skrivit om så många gånger, och blivit refuserad i flera omgångar - och först i sista versionen hittat rösten, dagboksrösten - att jag kände mig mycket osäker på vad det var jag hade gjort. Vad jag hade skrivit. Om det höll. Det var också tio år sedan jag senast gav ut en bok. Jag kände mig som debutant på nytt, osäker. Och då var det ju extra skönt att få ett par riktigt fina recensioner, och en hel del läsarreaktioner. Inte minst det sistnämnda är viktigt.

Med Pelé, Kaká och jag var förutsättningarna lite annorlunda. Dels var vi två upphovsmän, jag och Sara Gimbergsson, vilket lättade orosbördan. Jag såg hur fina och starka Saras illustrationer var och var förvissad om att andra skulle tycka likadant. Dessutom hade jag den fina responsen av Det finns så många toppar i ryggen, jag hade helt enkelt rätat på ryggen. Jag var stolt över Pelé, Kaká och jag! Fast man är ju förstås ändå väldigt nervös över recensionerna, om man nu ens får några, ska tilläggas. Men det fick vi, och de har varit fantastiskt bra, hela vägen.

Så ja, det har varit ett otroligt år, och jag tänker att jag ska njuta lite mer av det nu, i efterhand. Är ju ofta enklare ... pricken över i det här året, rent rolighetsmässigt, kanske min närvaro i Svenskans korsord var. “En anna som skriver”. Svar: Ehn. Hahaha, hur överraskande och festligt som helst, och stackars stackars korsordslösare, hur skulle de kunna känna igen mitt namn? Fast de googlade väl ...

Nu vet jag inte vad jag ska skriva, vad jag ska gripa mig an för projekt. Fältet ligger öppet. Först ska jag som sagt lära mig spanska. Därefter ... ja, vi får se. Varför begränsa sig redan nu? Det handlar ju också om att kliva in i skrivrummet, att rikta in tankarna på mer långsamma processer, låta det vindla. Det senaste året har jag också arbetat på UNT, heltid, och det har varit roligt och utmanande som vanligt - men samtidigt gjort det svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka på skrivandet, mitt eget alltså. För tillfället är jag utslängd ur skrivrummet, står utanför och huttrar och orden är borta. Hoppas jag får komma in i rummet igen. Ofta går ju vägen genom läsandet. Att läsaläsaläsa ger inspiration, lust och skrividéer. Så jag börjar nog där, i läsandet.

So long,
Anna

Nedan bild från Svenskans korsord:


2013-08-17 | 0 kommentarer | Kommentera