Hurra - nu finns Sitt, Pyton!

Ett soligt vårtecken: min och Mia Öströms nya kapitelbok “Sitt, Pyton!” har kommit ut, och är en riktig karamell - så himla fin med Alex Howes fantastiska omslag och illustrationer. Jessie ser lite fundersam ut dock, men känner sig nog ändå lite stolt över att ha bidragit en del till berättelsen. Inte minst genom våra gemensamma erfarenheter från valpkursen.

Ätstörda mammor - ett dolt problem

Så otroligt roligt och meningsskapande det är att jobba på Idagsidan, och skriva om sådant som engagerar. Som nu, i serien om ätstörningar i samband med graviditet och föräldraskap:
https://www.svd.se/om/atstorda-mammor

Livet utan smartphone - leve knapptelefonen!

För fyra år sedan la jag undan den smarta telefonen, och återgick till en knapptelefon.
Skälen var många, inte minst det att jag tyckte mig känna hur min koncentrationsförmåga blev sämre och sämre, hur jag drogs till skärmen och splittrade upp mig och som en redan väldigt splittrad människa så blev det liksom för mycket. Jag blev också stressad av mejlen; av att inte kunna motstå att kolla inboxen - och då hela tiden påminnas om att jag hade mejl att besvara.

Ja, den här obehagliga känslan av att vara beroende, av att inte kunna låta bli skärmen, att sugas till den, jag tyckte inte om den. Liksom jag ville arbeta emot den förrädiska känslan av att något “inte har hänt” om man inte har berättat om det för andra, “lagt ut på fejjan”.

Och så blir jag stressad av att se vad alla gör och har för sig. Inte för att jag missunnar någon annan att ha roligt, men för att jag, i mina dystra stunder, känner mig värdelös och handlingsförlamad och allmänt misslyckad och att det är känslor som kan förstärkas av flödet. Trots att jag självklart vet att det folk visar upp på sociala medier långt ifrån hela bilden, att det bara är en skärva.

Och jag älskar min knapptelefon, det är så vilsamt att ha den. Visst börjar det bli besvärligt att inte kunna swisha utan ständigt säga; “eh har du något kontonummer i stället, eller tar du kontanter ...” Jag börjar också bli tämligen ensam om att köpa pappersbiljett på tåget, och befarar att jag snart inte kommer kunna göra det längre. Och jag har facebook osv, fast bara på datorn, så jag är inte helt befriad. Inte heller är det så att jag numera är en superkoncentrerad och fokuserad människa, närå, splittring och velighet kvarstår - men jag är ganska övertygad om att det hade varit betydligt värre om jag ständigt gått runt med en glittrande bank av intryck, påminnelser och lockelser i fickan, jag hade inte kunnat stå emot.

Så jag hänger i med min mobil, och hoppas att även vi knappkramare har en framtid i den digitala världen!


På bilden: Jessie njuter utan smartphone.

Ny karriär som QUIZ-konstruktör?

Som vanligt undrar jag vad jag ska bli när jag blir stor. Kanske quiz-konstruktör? Det kan i alla fall verka så om man tittar på några av de uppdrag jag haft det senaste halvåret. Jag har skrivit om språk för Svenska Dagbladet, och till detta även knåpat ihop ett och annat quiz. Och ser man på, det var tydligen något som jag var hygglig på. Eller så har jag mest haft tur. Hur som helst, det här quizet, “Hur bra är du på Stockholmska?”, har över 75 000 personer gjort. Kanske du också snart?

Just nu håller jag på och gör quiz på ord som sorterats ut ur SAOL:s olika upplagor. Och det roar mig, det är verkligen roligt att grotta ner sig i dessa gamla ord, varav vissa onekligen borde få komma i bruk igen! Vill man veta lite mer om vilka ord som försvinner och varför, kan man ju läsa den här artikeln: “9000 ord rensades bort - ordlistan växer”.

“En jättekul berättelse, som sjuder av livsglädje!

Åh vad glada vi blev över BTJ-omdömet av Stjärnklart, Sally!, med beröm både åt text och bild:

“Berättelsen är fylld av energi med högt tempo och komik. Text och bild lockar verkligen till skratt. Illustrationerna i färg är skickligt utförda med ett eget bildspråk och en massa uttryck. De luftigt satta sidorna är livfullt komponerade. Berättelsen är lätt att följa och fungerar bra för både egenläsning och högläsning. Första boken om Sally är en jättekul berättelse, som sjuder av livsglädje!”
(Tine Biling, BTJ)

Ja, nu är boken verkligen på gång. Den ska komma i dagarna, finnas på Bokmässan i Göteborg. Mia och jag åker till mässan på torsdag och det ska bli spännande. Ett seminarium ska vi ha, och ett par andra framträdanden. Ska väldigt roligt att se boken, förstås. Tryckt och klar.

/Anna

Mallis - vi ses igen!

Om ett par dagar lämnar vi Mallorca efter ett fantastiskt år. Det känns vemodigt - jag hade gärna stannat - men också kul, förstås. Att komma hem, och se vad livet i Sverige för med sig. I september kommer till exempel första delen - Stjärnklart, Sally! - i min och Mia Öströms nya barnboksserie om Sally ut (med fantastiskt roliga illustrationer av Jenny Karlsson). Det ska bli spännande, inte minst att ha seminarium på Bokmässan. Jag har inte varit på mässan på ett par år, och ser fram emot ett besök.

Men oj, vad många fina stunder vi har haft här på Mallis. Jag minns inte minst vandringarna. Runt Puig Roig, upp på toppen av Galatzó, från Sóller till Cuber, fantastiska Torrent de Pareis – och så turerna jag har gått med vandringsgruppen, då barnen för det mesta också har varit med. Samt egna vandringar, förstås. Det har blivit en hel del, men jag suktar efter mer, har blivit så bortskämd med att ha bergen nära.

Och så är det alla nya människor som vi har träffat, och som jag kommer att sakna. Genom skolan förstås, andra föräldrar: Maria, Magnus, Ingela, Anders, Mia, Håkan, Ulrika, Tomas, Marta, Niki, Ditte och Sten med fler, med fler. Några av oss har pluggat spanska tillsammans också, och jag är stolt över att ha klarat nivå B1. Och från att ha varit total nybörjare när vi kom hit, kan jag nu hjälpligt föra ett samtal, och läsa en tidning. 

Mallis – nos veremos de nuevo!

/Anna

Bidrag i Tusen tankar om träd

Det är roligt att bli glatt överraskad. Jag hade nästan glömt bort att jag hade skickat en text till Vi-skogens antologi Tusen tankar om träd. Och blev därför extra glad när jag fick ett mejl om att mitt bidrag blivit uttaget och ska publiceras i boken som ges ut i november. Jättekul och hedrande. Antologin ges ut i samband med Vi-skogens 30-årsjublieum, och för varje såld bok planteras ett antal träd. Bra syfte, med andra ord. Utmaningen med texten var att den skulle vara så kort, max 2000 tecken, men det passar ju mig som alltid skriver (för) kort. Ser att min lilla berättelse är 1500 tecken.
/Anna

Nu drar vi till Mallis!

Jag står mitt uppe i packning, städning och röjning - om ett par dagar flyttar hela familjen till Mallorca för ett läsår. Känns spännande och roligt och lite nervöst förstås. Men mest som en väldigt förmån, att få bryta sig loss ur rutinerna för en period, se något annat, lära sig ett nytt språk, ett nytt landskap. Och få läs- och skrivtid.

Inför denna nya tillvaro känns det på sin plats att se tillbaka lite. Har ju varit ett otroligt år för mig, med två utgivna böcker, dels Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd i augusti 2012, och så Pelé, Kaká och jag i maj 2013. Det är förstås en stor glädje att bli utgiven, men självklart innebär det också en stor dos oro. Man släpper ifrån sig något som ligger en väldigt varmt om hjärtat, en text som man har arbetat länge och nära med, som blivit en del av en själv. Och man har egentligen ingen aning om hur mottagandet ska bli. För min del gällde det särskilt med Det finns så många toppar. Det manuset hade jag skrivit om så många gånger, och blivit refuserad i flera omgångar - och först i sista versionen hittat rösten, dagboksrösten - att jag kände mig mycket osäker på vad det var jag hade gjort. Vad jag hade skrivit. Om det höll. Det var också tio år sedan jag senast gav ut en bok. Jag kände mig som debutant på nytt, osäker. Och då var det ju extra skönt att få ett par riktigt fina recensioner, och en hel del läsarreaktioner. Inte minst det sistnämnda är viktigt.

Med Pelé, Kaká och jag var förutsättningarna lite annorlunda. Dels var vi två upphovsmän, jag och Sara Gimbergsson, vilket lättade orosbördan. Jag såg hur fina och starka Saras illustrationer var och var förvissad om att andra skulle tycka likadant. Dessutom hade jag den fina responsen av Det finns så många toppar i ryggen, jag hade helt enkelt rätat på ryggen. Jag var stolt över Pelé, Kaká och jag! Fast man är ju förstås ändå väldigt nervös över recensionerna, om man nu ens får några, ska tilläggas. Men det fick vi, och de har varit fantastiskt bra, hela vägen.

Så ja, det har varit ett otroligt år, och jag tänker att jag ska njuta lite mer av det nu, i efterhand. Är ju ofta enklare ... pricken över i det här året, rent rolighetsmässigt, kanske min närvaro i Svenskans korsord var. “En anna som skriver”. Svar: Ehn. Hahaha, hur överraskande och festligt som helst, och stackars stackars korsordslösare, hur skulle de kunna känna igen mitt namn? Fast de googlade väl ...

Nu vet jag inte vad jag ska skriva, vad jag ska gripa mig an för projekt. Fältet ligger öppet. Först ska jag som sagt lära mig spanska. Därefter ... ja, vi får se. Varför begränsa sig redan nu? Det handlar ju också om att kliva in i skrivrummet, att rikta in tankarna på mer långsamma processer, låta det vindla. Det senaste året har jag också arbetat på UNT, heltid, och det har varit roligt och utmanande som vanligt - men samtidigt gjort det svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka på skrivandet, mitt eget alltså. För tillfället är jag utslängd ur skrivrummet, står utanför och huttrar och orden är borta. Hoppas jag får komma in i rummet igen. Ofta går ju vägen genom läsandet. Att läsaläsaläsa ger inspiration, lust och skrividéer. Så jag börjar nog där, i läsandet.

So long,
Anna

Nedan bild från Svenskans korsord:

Vad kul: första danska recensionen!

Det här tyckte jag var riktigt kul: att få en fin recension av Pelé, Kaká og mig av danska motsvarigheten till BTJ (Bibliotekstjänst). Recensenten Torben Bråe Olesen skriver bland annat (och översatt av mig) att “Det är en ovanligt fint och träffande berättelser, som höjer sig en nivå högre än de flesta historier om fantasi och fantasivänner”. Pelé, Kaká og mig ges ut av Klematis, och kom ut ungefär samtidigt som det svenska originalet, kul!

Jag har också fått hem två danska böcker, och det är roligt att se. I den danska utgåvan har Kopa blivit ersatt av Laudrup och Hässler av Schmeichel, för att göra den lite mer danskifierad. När jag fick frågan från översättaren om det gick bra att byta, blev jag först lite tveksam. Berättelsen bygger så mycket på rytm, och namnen är delvis valda utifrån hur de låter ihop - och att bara byta ut två kändes lite märkligt, och som att det kunde bli hack i flytet. Men sedan funderade jag lite och bestämde mig för att säga ok. Rytmen är ändå lite förändrad i och med översättningen, och jag kan förstå att det är roligt att ha med två kända danska fotbollsstjärnor i den danska utgåvan. Dessutom blev resultatet lyckat. Särskilt “Zlatan, Laudrup, Beckham” tycker jag låter fint. Så jag är nöjd! Och hoppas att de danska läsarna är det också.

Pelé, Kaká och jag är för övrigt min fjärde bok som blir översatt till danska. Även Vårfrost och Man ska vara tyst när man önskar finns på danska. Och Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd ska också komma ut på danska, jag vet bara inte när. Och Vårfrost är även - vilket jag förstås är väldigt stolt över - utgiven på engelska, i en strålande översättning av Sarah Death. På engelska heter den Spring Frost, och är utgiven på Pupill förlag.


På bilden: Ur Pelé, Kaká og mig.

Pangrecension och fin intervju i UNT

Klart att jag nästan satte morgonkaffet i halsen av pur glädje när jag slog upp Svenskans kultursidor och såg den här fantastiska recensionen avPelé, Kaká och jag, skriven av Lena Kåreland:“Fullträff för alla fotbollsknattar”.. Kåreland gör en fin och inkännande läsning av både text och bild, verkligen roligt!

Och dagen därpå publicerades den här intervjun med mig i UNT, skriven av min kollega John Sjögren och med fina bilder av Sven-Olof Ahlgren:En målmedveten författare. Det är förstås inte okomplicerat att bli intervjuad i just UNT, risken finns att folk tänker: jaha, hon är bara med för att hon jobbar där, typiskt att framhålla egna medarbetare. Och jag blev inte heller intervjuad i samband med att min ungdomsroman kom i höstas, vilket jag tycker var helt riktigt. Men det är klart, att när jag nu ger ut ännu en bok och blir intervjuad i andra lokala medier, blev det mer relevant. Andra Uppsalaförfattare hade behandlats på samma vis. Och självklart är det helt öppet i artikeln att jag själv arbetar på redaktionen.

Om jag nu ska fortsätta med händelser runt Pelé, Kaká och jag. Här skriver recensenten Lena Kjersén Edman i Västerbottens-Kuriren om en rad bilderböcker, utgivna under våren: Vibrerar av känslor, energi och rädsla. . Om just Pelé, Kaká och jag skriver hon: “Små fotbollsnördar har fått en egen bilderbok i jagberättelsen Pelé, Kaká och jag av Anna Ehn och Sara Gimbergson (Opal). Olle älskar fotboll och vill bara vara ifred för att i ensamhet få sätta ihop sina långa listor med de största manliga fotbollsspelarna genom tiderna. När Olle skriver och tejpar ser han allt det härliga framför sig: hur han själv rusar in på arenan och fintar, glider, dribblar, passar, rusar mot mål – och skjuter! De andra spelarna på listorna och på planen har namn som Pelé, Müller, Maradona, Silva, Klose, Cruyff, Beckenbauer, Messi och Kaká.
Fotbollsstjärnorna känns som Olles egna vänner och sturige Olle trivs mycket bättre i sin fantasivärld än i sin vardagsvärld där det finns bökiga småsyskon och en mamma som säger att nu är det dags att äta.
Sara Gimbergsons expressiva bilder vibrerar av känslor som Olle själv inte är medveten om – nog är detta en bra samtalsbok. Inte bara om fotboll.”

/Anna

Dagens utmaning: direktsändning i Radio Uppland

Jo men visst var jag lite nervös när jag klev in i studion till Thomas Artäng, programledare för Förmiddag P4 Uppland. Så där lite retsamt torr i munnen. Men ändå lugnare än vad jag hade befarat - det var ju ändå direktsändning. Artäng var för övrigt en rutinerad räv, hade visst jobbat på radion i över tjugo år, så han kunde sina saker. Och så blev det plötsligt grön lampa och sändning och bara att hänga med och det blev prat om Pelé, Kaká och jag, förstås, men även om fotbollsspelare lite mer allmänt, om att säga skit i böcker för barn och om kommande projekt. Förhoppningsvis sa jag något någorlunda vettigt, vet faktiskt inte, och har inte vågat lyssna. Men för den som undrar hur det blev, kommer länken här:

Sagostund - rätt för Pelé? Och var är papporna?

I Uppsala finns en fin liten barnbokhandel som heter Läslusen. Där var jag i lördags, och läste Pelé, Kaká och jag, och pratade om boken. Sagostund med efterföljande samtal var rubriken för arrangemanget. Tack Eija för fint fixande! Men lite grann börjar jag nu undra om just “sagostund” är rätt forum för boken. Sagostund, det låter som ett evenemang för mindre barn, tre, fyraåringar - och jag tror att det kan vara svårt för så små barn att ta till sig den här berättelsen, inte minst i en högläsningssituation när man inte kan stanna upp, bläddra tillbaka, prata om vad man ser och så vidare. Och barnen som är lite äldre har kanske ingen lust att gå på en sagostund, det låter lite för barnsligt. Och förresten, var är papporna? Vid de tillfällen då jag framträtt den senaste månaden har det varit försvinnande få män i publiken. Varför? Är bokläsning för barn en mammaangelägenhet? Tråkigt, i såfall. Eller är det just mig de inte vill lyssna på? Mycket möjligt. Men då undrar jag: hur når jag papporna? De fotbollsintresserade fäderna, som själva, precis som Olle, gjort långa listor på spelare en gång i tiden och som känner igen sig i hans sätt att hantera tillvaron? Någon som har tips och förslag? Jag fick rådet att sälja boken på Sirius hemmamatcher - kanske värt att prova?

/Anna

Fin skyltning på Läslusen (Drottninggatan 6, Uppsala):

Borås tidning: “Lyrisk skildring”

Pelé, Kaká och jag recenserades i Borås Tidning 18 maj, i en samlingsrecension för böcker om fotboll. Känns ju sådär att bli hopklumpad med andra böcker i en enda recension, men samtidigt är jag förstås glad över att den uppmärksammas. Så vad tyckte han då om boken, BT:s kritiker Peter Grönborg? Jo, ganska bra, tror jag, bland annat skriver han så här: Det rör sig om en lyrisk skildring av en ung människas extremt fria pendelrörelse mellan dröm och verklighet”. Visst, varför inte.
/Anna

Mitt i krysset!

Oj, vilken lycka och lättnad, Dagens Nyheters Pia Huss gästrecenserade Pelé, Kaká och jag i UNT och skrev bland annat så här:
“Anna Ehns text och Sara Gimbergssons bilder är den gemensamma förutsättningen för att Pelé, Kaká och jag blivit en volym att ställa i hyllan för alldeles särskilda böcker. Detta är en bok där upphovskvinnorna verkligen passar till varandra likt ett radarpar som surfar fram med känslomässiga tacklingar och slutligen gemensamt sätter berättelsen mitt i krysset.”
Jätteroligt, Pia Huss är en kritiker som jag verkligen respekterar och alltid brukar läsa i DN, känns extra roligt då. Läs hela recensionen
här!

Och realsen på Bokbaren (på restaurang Niklas) i Stockholm i onsdags var kul - trevlig stämning och roliga människor. Särskilt imponerad blev jag av alla intresserade och smarta frågor som kom när jag och Sara presenterade boken!

Nu väntar en läsning i Uppsala på lördag 25 maj, på barnbokhandeln Läslusen på Drottninggatan, med efterföljande samtal om bilderbokens möjligheter. För både vuxna och barn, alltså. Och saft och bulle utlovas.

/Anna


Festkul:

Mästarmöte, öppna slut och unikt UNT-läsprojekt!

En intensiv vecka. I måndags hade jag och författaren Maria Frensborg gemensamt boksläpp på Uppsala stadsbibliotek. Jag gillade verkligen Marias sätt att prata om sina böcker om superhjälten Stål-Stella, det väckte nyfikenhet. Och jag vet ju att de är väldigt fina, har läst dem båda två (Den ruttna hämnden och Den smutsiga kuppen) - rekommenderas! Vi kallade arrangemanget lite skämtsamt för ett mästarmöte - en vänskapsmatch, förstås - mellan Stål-Stella och Pelé, och jag tror man kan säga att det var en lyckad match.

Och i går var jag på Medborgarplatsens bibliotek i Stockholm och läste ur Pelé, Kaká och jag. Alltid nervöst att läsa texten högt, man blir så medveten om varje ord, varje rytm - och det är lätt att bli alldeles väldigt självkritisk. För det är klart, så här när boken just kommit ut, har jag förstås helt tappat distansen till texten, man gör ju det. Men jag känner fortfarande starkt för berättelsen, och för huvudpersonen Olle som kämpar så starkt med sina listor, och med att hantera både verklighet och fantasi. Och jag tycker det är viktigt detta med det öppna slutet, att det ser ut just så. Att det inte blev “happy end”, utan mer öppet för tolkning. För varför måste just barnböcker sluta lyckligt? Är inte det en väldig förenkling av världen - och en eftergift för en föreställning man ibland kan stöta på (åtminstone har jag gjort det), om att böcker för barn bör ingjuta hopp, och gärna vara gulliga och lämpliga att läsa på kvällen innan man ska sova. Jag menar att bilderböcker också måste få vara komplexa konstverk, där alla slags känslor och berättelser gestaltas, precis som i böcker för vuxna. Och för den delen: Pelé, Kaká och jag är, anser jag, en berättelse också för vuxna. Så om jag var tvungen att trots allt sätta en åldersrekommendation på boken - vilket i och för sig bär mig emot - skulle det vara 4 +, alltså från fyra år och uppåt.

I övrigt i veckan: mycket runt Joyce Carol Oates, och UNT kulturs nya läsprojekt, där läsarna får novellen Nattsidan av Joyce Carol Oates och även bjuds in att själva göra anteckningar i den. Och att komma och diskutera läsning, kritik och Oates på UNT, i mediecentret 27 maj. Läs mer om seminariet här. På unt.se/kultur kan man ladda ner novellen i två varianter, dels en där jag har gjort anteckningar, dels en som är ren och redo för er själva att anteckna i (instruktioner exakt hur man gör finns att läsa där också). Jag har också skrivit en recension av novellen - den kan du läsa här. Kanske tycker du helt annorlunda? Var med, läs, tänk, tyck, diskutera.

En sista sak: på onsdag 15 maj, 17-19, är det releasemingel för Pelé, Kaká och jag på restaurang Niklas i Stockholm. Öppet för alla, kom gärna dit! Jag och Sara Gimbergsson är där, man får något att dricka och de 50 första gästerna får en bok.

/Anna

Kul på Bokspindeln - nu väntar mästarmöte Pelé-Super-Stella!

Nu har det rullat i gång. Pelé, Kaká och jag finns som bok, och jag har gjort en premiärläsning på barnbokhandeln Bokspindeln i Stockholm. Var roligt, kändes som om texten låg rätt i munnen - men lite nervöst förstås. Publiken var väldigt ung, de flesta var nog runt tre år ungefär och jag var rädd att de skulle bli uttråkade ... Men de satt snällt och lyssnade (en rolig kommentar mitt i: är inte den här sagan slut snart? haha, nej, den höll på ett bra tag till ...) och tittade påSaras fantastiska bilder.

I morgon, måndag, har jag och Maria Frensborg gemensamt boksläppsframträdande på Uppsala stadsbibliotek. Maria har skrivit två jättefina, roliga och välfunna böcker om superhjälten Stål-Stella (med bilder av Ingrid Flygare) och det känns väldigt kul att göra detta tillsammans med henne. Cider och chokladpopcorn utlovas!

/Anna

Nu finns Pelé, Kaká och jag - tack Arvid!

Wow, härligt, roligt och nervöst - nu finns Pelé, Kaká och jag på riktigt. Och den ser riktigt fin ut, Saras fantastiska bilder kommer till sin rätt i trycket. Och jag är förstås glad över att min son Arvids namn står med i slutet: tack Arvid Ehn, för fakta om fotbollsspelare. Utan hans kunskaper hade den här boken aldrig funnits. Han hjälpte mig med laguppställningar och positioner - och förstås med en lång rada poetiska namn, att bygga berättelsen kring. Så Arvid, ett verkligt stort tack till dig, min superstjärna, alla kategorier.
/Anna

Hurra vilken great recension av Pelé!

Oj, nu blev jag överumplad och jätteglad; redan i dag kom det en recension av Pelé, Kaká och jag från Bibliotekstjänst, BTJ, skriven av Staffan Engstrand. Och den är så fin! Han skriver bland annat: “Den här boken, Pelé, Kaká och jag, är underbart fint berättad av författaren och journalisten Anna Ehn.” Och om Saras illustrationer skriver han så här: “Lika välfunna är Sara Gimbergssons illustrationer. Vackert dekorativa, inte olikt Jockum Nordström. Great!”
Ja, helt enkelt supergreat!
/Anna

Nervdaller - snart kommer Pelé, Kaká och jag

Ja, jag börjar bli lite nervös nu, inför släppet av Pelé, Kaká och jag. Men mest känns det väldigt roligt att få se den, hålla i den. Nästa vecka ska den komma från tryckeriet, och det är såå spännande.

Jag har ju några presentationer av boken inplanerade, bland annat på fina barnbokhandelnBokspindeln i Stockholm (som nyligen fått Svenska barnboksadademins Eldsjälspris) 4 maj. Och 6 maj, på själva utgivningsdagen, ska jag vara på Uppsala stadsbibliotek, i serien Boksläpp - nyutgivet från Uppsala. Extra kul är det att göra det tillsammans med Maria Frensborg, som har gett ut böckerna om Ellen och Sorken. Nu är hon aktuell med två böcker om superhjälten Stål-Stella. Jag ska göra några saker till också, läs mer om det här, under Aktuellt.
/Anna

 

Sprudlande slöjdkonst på Valsätraskolan

Vilket roligt vernissage jag har varit i dag! Jag är djupt imponerad av niorna och femmorna på Valsätraskolan och deras slöjdskapande. I skolbiblioteket, i centralkapprummet och på expeditionen hängde ord, slöjdade i olika tekniker: trä, metall, broderi. Det var sprudlande, tänkvärt och kraftfullt. Och väldigt fint monterat dessutom, orden kom verkligen till sin rätt och bidrar nu till utsmyckningen av skolan.

Eleverna hade – inom ramen för ett skapande skola-projekt i ämnena slöjd och svenska - alltså fått välja ett ord, som sa något om dem själva, eller som uttryckte något de tyckte var viktigt. Och sedan fick de – under handledning och stöd av en rad skickliga slöjdare från bland annat Hemslöjden - arbeta fram sina ord i något spännande material. Under en hel dag, vilken lyx! Själv bidrog jag lite grann inledningsvis i projektet genom att prata om ord och språk och varför det är viktigt att söka det exakta uttrycket för det man vill säga.

Slutresultatet blev denna kreativa utställning, och garanterat många spännande samtal och tankar och nya lärdomar under vägen – tack alla inblandade, vuxna som elever, det här var jättekul. På bilden syns en av många favoriter, ordet “nej” gjort i trä, och så “framgång” i metall.

/Anna

Pelé, Kaká och jag till tryck

Nu går snart Pelé, Kakå och jag till tryck. Det känns både spännande och nervöst. Man lever med en bok så länge, tänker kring ordval, små ändringar, justeringar - och tryckdatumet ligger långt fram i framtiden. Och så är det plötsligt dags, och man måste släppa kontrollen. Tur att Sara Gimbergsson har varit så noga vad gäller illustrationerna, och har gått igenom dem in i minsta detalj - strålande!

Och nu ska jag snart gå i väg på vernissage av det fantastiska slöjd/svenska-projektet på Valsätraskolan, och se orden som eleverna har slöjdat. Ska bli spännande!

/Anna

E-bok, pocket och Pelé, Kaká och jag

Några roliga bokhändelser:

Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd finns nu som e-bok, se här! Dessutom ska den komma ut som pocket i höst, vilket förstås också är himla skoj.
Här är dessutom en fin recension till, från biblioteksbloggen Ge oss boken!

Och så har jag just fått reda på att min och Sara Gimbergssons nya bilderbok Pelé, Kaká och jag även ska komma ut på det danska förlaget Klematis, och då tryckas samtidigt som den svenska upplagan.

*

Ja, Pelé, Kaká och jag ska ju komma ut i maj, och det känns väldigt spännande, och ganska nervöst. När jag skrev den, var jag inspirerad av bland andra det norska författarparet Gro Dahles och Svein Nyhus fina och komplexa bilderböcker: Roy, Snäll, Den arge och nu senast Mammas hår. Det är berättelser som inte väjer för svåra ämnen, och som är väldigt konstnärligt genomförda i både text och bild. Och som inte självklart riktar sig till barn, utan spränger gränserna och minst lika gärna är angelägen läsning för vuxna. Spännande. Pelé, Kaká och jag - om Olle som försvinner djupt in i fantasin och spelet med fotbollsstjärnorna på den stora arenan - är inte heller helt enkel att åldersbestämma, och det gillar jag – är ganska trött på pratet om åldrar när man skriver för barn och unga. Att man skriver för den och den åldern, och att man alltid förväntas förhålla sig till det. Det är möjligt att åldersrekommendationer är efterfrågade och nödvändiga på många vis – men själv vill jag helst slippa styras av dem under själva skrivandet.
Hur som helst, nu ser jag fram emot att snart få se boken i tryck, med Saras fina bilder. Och så kan man ju bara hoppas att den når fram till sina läsare. Hur gamla eller unga de nu än råkar vara.
/Anna

På bilden: omslaget till Pelé, Kaká och jag.

Upplandsprofilen

Lika hedrande som förvånande var det att bli intervjuad i Radio Uppland häromsistens, i egenskap av “Upplandsprofil”. Jag var nervös, förstås, men programledaren Sanna Richter spred lugn och jag hade känslan av att det blev ett helt ok samtal om skrivandet, nya bilderboken Pelé, Kaká och jag och nästa skapande skola-projekt som jag ska göra på Valsätraskolan om ett par veckor. Med mera.
Men hur det lät? Ingen aning, jag har inte vågat lyssna, men här är länken om någon annan vill:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3064&grupp=9092&artikel=5434794

/Anna

Läääääääs!

“Boken är lite udda mot de jag läst förut, så många tankar. Man ändrar sättet att tänka på. För det som händer i boken, hur de snackar skit bakom varandras ryggar och så vidare, det är verkligen inte okej. Det som kan hända, följderna det får, de kan vara riktigt hemska. Så man tänker verkligen efter när man läser att detta som jag läser just nu, det händer någon just nu, det finns på riktigt.
Väldigt bra bok som jag kan verkligen rekommenderar! Man fastnar verkligen i boken när man väl läser den. Lääääääs!”

Skriver bloggen Bokriket om Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Kul! Läs hela recensionen här.

/Anna

Dansk översättning!

Jo, en rolig sak till: Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd ska komma ut på danska! Skojigt, tycker jag.
/Anna

Mycket kul på en gång

Om en liten stund ska jag trava i väg till Drottninggatans bokhandel här i Uppsala och prata skrivande med min fina kollega Lena Köster. Hon och jag har ett ständigt pågående samtal kring skrivandet, något som är oerhört värdefullt och viktigt. Dessutom ska vi berätta om våra böcker - och våra kommande ... Lena har nyligen gett ut en kåserisamling. Läs den jättefina UNT-recensionen av den här.

Mer kul som har hänt senaste tiden:
Jag har fått stipendium från författarfonden, tjoho!
Och så har ett par riktigt bra recensioner ramlat in, bland annat den här i Litteraturmagazinet, skriven av Anna Lagerqvist.

/Anna

Pelé, Kaká och jag tar form!

Det är fantastiskt att se en bilderbok växa fram på det vis som jag fått göra den senaste tiden. Jag har ju skrivit texten till Pelé, Kaká och jag - men det är Sara Gimbergssons fina bilder som ger den liv!
Förstås hoppas jag också att helheten som stiger fram är större än delarna var för sig. Just det är ju så spännande med bilderböcker: det viktiga samspelet mellan text och bild.
Boken kommer ut i maj, men här är ett litet smakprov, rakt i krysset! Av Sara Gimbergsson, alltså.

Glad överraskning - igen!

Nej, man kan ju inte veta om man får några recensioner eller om det blir någon uppmärksamhet över huvud taget när man ger ut en bok - och det känns liksom bäst att inte ta något för givet, eller ha för stora förväntningar. Desto roligare när det då händer! I Svenska Dagbladet i lördags, 6 oktober, var det en fin text om temat vänskap i nyutgivna ungdomsromaner. Min roman Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd var ett av exemplen, liksom Viveca Sjögrens Himmel över Hassela och Hanna Jedviks Kurt Cobain finns inte mer.
Elise Karlsson hade skrivit artikeln och jag blev nyfiken på de andra två böckerna, ska genast försöka läsa dem!
/Anna

Författarbesök och annat kul

Att prata inför två femmor, klass 5a och 5b på Valsätraskolan i Uppsala, kändes först lite nervöst, och som vanligt hade jag förberett mig massor ... men jösses, vad kul det var! De hade ju också förberett sig, och hade ett batteri av frågor redo. Bra frågor, kul frågor, nyfikna frågor. Jag är imponerad. Hela timmen fylldes av frågor och funderingar kring hur man skriver en berättelse, vad som är roligast med att vara författare, vad man behöver för utbildning, vilken bok jag är mest nöjd med av mina egna osv osv. Två superfina klasser, helt enkelt, och två engagerade lärare: Berit och Eva.

Senast jag var i klass och pratade var förra året, då en nia på Gottsundaskolan här i Uppsala hade läst Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd i manus. Alltså ännu inte färdigt, och ännu inte antaget. Det var lite läskigt men fantastiskt nyttigt! De kom med många bra synpunkter. Skrattade åt vissa ordval ... yes box, hade jag råkat skriva på ett ställe i texten, det tyckte de var, hm, minst sagt gammalmodigt. Men gladast blev jag kanske ändå över allt de inte sa. Att de till exempel inte kritiserade dialogen, eller dagboken - utan verkade tycka att det fungerad, var trovärdigt, att jag hade hittat språket.

I övrigt händer detta:
* Sara Gimbergsson arbetar med illustrationerna till Pelé, Kaká och jag, känns fantastiskt. Som planerat kommer den i vår, men ännu har jag inte fått något datum.
* Vårfrost har kommit som e-bok, utgiven på förlaget Pupill. Köp eller låna här! Och i dagarna kommer även Spring Frost, den engelska versionen, av Vårfrost. I översättning av Sarah Death. Hur kul som helst!

/Anna

Oj, nu händer det mycket

Ja, nu är ju Det finns så många toppar man bli aldrig aldrig nöjd ute och det känns fantastiskt. I onsdag berättade jag om den på Uppsala stadsbibliotek, i serien Boksläpp, där lokala författare pratar om sina nyutgivna verk. En himla trevligt och opretentiöst sammanhang, underbart att få vara mitt i biblioteket, det gillar jag verkligen. Och publiken var så fin och lyssnande och med många bra frågor på lut efteråt!

En annan rolig sak är att min debutroman Vårfrost, som ursprungligen gavs ut på Norstedts, nu kommer som e-bok, utgiven på förlaget Pupill. Verkligen roligt att den får nytt liv igen, i den digitala världen. Låna eller köp den här! Och snart kommer den också på engelska, med titeln Spring Frost i översättning av Sarah Death, också som e-bok på Pupill. Wow!

/Anna

Wow vilken recension!

Oj, nu är jag överraskad, överrumplad - och väldigt glad. Vilken fin recension av Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd, skriven gästrecensenten Lotta Olsson i UNT. Läs den här. Eftersom jag är anställd på UNT kom självklart den som skrev om min bok utifrån, från en annan tidning/kulturredaktion och Lotta Olsson från Dagens Nyheter är en recensent som jag verkligen respekterar. Roligt!

Jag är förstås också hedrad och glad över att Uppsalas fräna bloggare Tofflan gillade boken! Läs hennes text här!

/Anna

Nu kommer den!

Det är dags, i dag kommer Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd! Känns fantastiskt roligt och en smula nervöst och nu kan jag bara hoppas att den hittar sina läsare. Snygg är den i allafall, tack igen Lisa Zachrisson för ett superfint omslag! Och tack Anna på Opal som varit en så trevlig redaktör att jobba med. Och alla ni andra på Opal. Och tack alla vänner och nära och kära som stöttat mig under skrivandets gång. För att inte tala om klass 9 på Gottsundaskolan som läste boken i manusform och kom med värdefulla synpunkter!
/Anna

Första recensionen!

Oj, vilken rolig överraskning, en BTJ-recension (eller lektörsomdöme kallas det nog) av Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Redan nu! Och så fin! Jag får inte lägga ut hela texten här på bloggen men att citera är tillåtet. Recensenten heter Elisabeth Eliasson Roos och hon skriver bland annat så här om boken och om mig: ” ... hon lyckas verkligen gestalta unga röster på ett nästan självlysande sätt.” och “Språket är smidigt och i dialogerna mycket tonårsnära och driver elastiskt handlingen framåt.”
Och inte minst roligt är att recensenten verkligen har sett berättelsen. En kul start, helt enkelt!
Utlåtandet är publicerat i BTJ-häftet. BTJ står för Bibliotekstjänst, och eftersom boken inte finns än, i färdigtryckt skick, har den troligen lästs i korrektur.
/Anna

Det närmar sig!

Den blir mer och mer verklig, boken. Omslaget är färdigt och blev verkligen fantastiskt fint, eller hur? Det är gjort av Lisa Zachrisson. Och så har jag fått ett utgivningsdatum: 13 augusti! Så nu närmar det sig verkligen. Och därefter är det bara att hoppas att berättelsen hittar sina läsare!
/Anna

Veckans logganteckningar

Veckans arbete:

1. I måndags var jag på Wiks folkhögskola och höll en lektion under rubriken “Vad är det för speciellt med att skriva för barn och unga?”. En komplex fråga, väldigt spännande att diskutera men utan givna eller enkla svar. Jag resonerade kring sådant som åldersindelning, tematik och språk - och talade mig förstås varm för den lite djärvare bilderboken, en bilderbok som vågar oroa och störa. Och som kanske inte nödvändigtvis måste läsas av barn, utan lika gärna av vuxna? Jag lär återkomma till ämnet “den farliga bilderboken” igen - ämnet engagerar mig mycket - och min och Sara Gimbergssons kommande bilderbok Pelé, Kaká och jag (Opal våren 2013) är ett försök att inte väja för det svarta och svåra.

2. Nya numret av Ord&Bild kom i brevlådan, med min novell Öppna förskolan i. Eller egentligen är det ett utdrag ur ett romanprojekt under arbete. Jag har bara gluttat lite i tidskriften - blir alltid generad över att se mina texter i tryck och vågar nog inte titta ordentligt förrän om något år.

3. Förbereder mig inför ett förlagsmöte ... En spännande idé som jag hoppas kunna berätta mer om senare. Men än så länge hemligt.

4. Läser Johanna Ekströms Om man håller sig i solen och tycker mycket om den. Språket är väldigt kraftfullt under den återhållna ytan, skapar tydliga bilder och skarp oro.

/Anna

Hurra! Hurra! Hurra!

Helt fantastiskt roligt: båda mina manus, en ungdomsroman och en bilderbok, är antagna på Opal förlag, båda ska få komma ut! Ungdomsromanen, med titeln det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd, redan i höst. Och bilderboken Pelé, Kaká och jag – som jag gör tillsammans med Sara Gimbergsson - våren 2013!

/Anna

Det här läser jag!

Några nedslag i min läsning, pågående och avslutad:

Joyce Carol Oates: Blond.
Under min intensiva omläsningsperiod av Oates har turen nu kommit till magnifika Blonde. Jag läste den på engelska när den kom 2000, en enorm, inbunden blanksvart bok, en present från min fina mamma, och bara sögs med av det lavaliknande språket. Nu läser jag den på svenska, och uppfattar mer av nyanser, detaljer, men grips av samma flöde. Jag återkommer med en utförligare rapport när jag läst ut romanen.

Alice Munro: För mycket lycka
Jag tillhör Munros supporterskara, och novellen Barnlek fick mig att rysa, både av välbehag (för att den var så bra, och smart uppbyggd) och oro (över innehållet) – berättelsen om flickorna Marlenes, Charlenes och Vernas katastrofala lägervistelse grep verkligen tag.
Men även om de andra novellerna inte engagerade riktigt på samma sätt, finns det alltid mycket att lära i Munros sätt att skriva. Inte minst av de djärva kasten i tid och rum. Hos Munro är allt tillåtet, förflyttningar och branta vändningar sker med lätthet, på från ett stycke till ett annat har huvudpersonen gift om sig, flyttat, skilt sig igen, plötsligt och mycket trovärdigt. Det finns en rörlighet i den strama stilen som tilltalar mig.

Erica Jong: Förföra demonen
Ah. Erica Jongs Förföra demonen är rolig läsning. Förstås inte så spektakulär som baksidestexten vill låta påskina: ”I sina memoarer är Erica Jong uppfriskande direkt – oavsett om hon avhandlar hur man skriver bra sexscener, om hon beskriver alkohol och marijuana som vägen till njutning eller avslöjar detaljer om sitt eget sexliv.” Nja, där har förlaget allt ansträngt sig och plockat ut russinen ur kakan, så att säga. Visst handlar det en del om sex. Och om alkohol, missbruk, och missbrukets konsekvenser. Och om den omtumlande erfarenheten av att ge ut en bästsäljare - och om sorgen efter en död far. Men främst är det en ganska lättsam berättelse om ett långt och levande författarliv, med start i sjuttiotalet och fram till i dag. Underhållande utan tvekan, men Jong har potential att vara betydligt mer angelägen än så.

/Anna

Murakami springer vidare

Så här när ännu en förkylning svept in och bitit sig fast i huset, halsen och orken, läser jag Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Och motivationen att bli frisk ökar förstås – nu vill jag ut och springa (eller ännu hellre: åka skidor)!

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är en lovsång till disciplinen och det hårda arbetet, glädjen i att uppnå ett mål som man förutsatt sig att nå, trots svårighetsgraden. Haruki Murakami strävar koncentrerat mot allt högre kapacitet, steg för steg, svettdroppe för svettdroppe, timme för timme, bygger upp sin kraft, sina muskler och sin förmåga. I syfte att bli starkare, både vad gäller löpningen och i skrivandet. Och det är just koncentrationen som jag fäster mig vid. Hans sylvassa fokusering. På träningen förstås, men kanske främst: i skrivandet. Tre-fyra timmars koncentrerat arbete, varje morgon. När han sitter där han sitter, gör det han ska, vare sig orden flyter på eller inte.

Den eftersträvansvärda koncentrationen. Där kan jag själv känna hur det brister. Hur lätt det är att fladdra iväg ut på nätet eller in på wordfeud, så snart man kör fast, eller inte hittar den rätta formuleringen. Nästan så att rörelsen sitter i fingrarna, som en reflex: ”äsch det går inte, jag kollar mejlen istället”. Att hålla fokus är en stor utmaning, och här finns något att lära av Murakami.

Men samtidigt, det är en privilegierad man som talar i boken. Han har makten att inrätta livet så som han vill ha det. Ett strikt schema, utan alltför många oförutsägabara händelser.  När han sålde sin bar och bestämde sig för att bli författare, la han och hans fru om dygnsrytmen och blev morgontidiga. Han ville det. Och då gjorde de det. Allt för att skapa bättre förutsättningar för ett sundare liv, och för springandet, för skrivandet. Tja. Troligen har han inga barn. Och har han barn, tar troligen hans fru hand om dem. Alltmedan Murakami strävar på i sitt eget universum, utan att behöva ta hänsyn till vardagens många små och trilskande oförutsägbarheter. Annat än sådant som handlar om intervjuer, föredrag, ett knä som plötsligt smärtar till – eller en plågsam hyperventilering strax före start i simloppet (för ja, Murakami håller på med triathlon också).

Det jag tar med mig från den här boken, är Murakamis budskap om varje persons inneboende kraft och förmåga: den finns där, men för de allra flesta krävs idog träning för att plocka fram den. Vilket i sin tur inte betyder att man inte är ämnad att hålla på. Man måste inte kunna allt från början. Däremot måste man kunna koncentrera sig! Uff. Där får jag öva, tydligen. Men glädjande nog: Murakami menar att även koncentration går att träna upp. Inget är omöjligt, med andra ord. För Murakami, åtminstone.

Och så blir jag ju, som sagt, sugen på att springa. Fast det får bli en annan dag.


/Anna

Schysst jul

Stavas det schysst, schyst, sjyst eller sjysst? Är en sådan där sak som jag aldrig blir riktigt klar över. I min ungdomsroman skriver jag nu (efter att ha använt alla fyra varianter) schysst. Och det verkar ju även arrangörerna på Schysst jul göra. Ja, efter denna något krystade övergång, vill jag alltså berätta att jag medverkar i Schysst jul, på söndag klockan 14. Då ska jag försöka sälja böcker. Kom gärna förbi!
/Anna

Omtumlande: Leslie Kaplan!

Jag trodde det skulle bli intressant. Mötet med den franska författaren Leslie Kaplan i Göteborg.
Men det blev … omtumlande, fantastiskt, inspirerande.
Var ska jag börja?
Jag bläddrar och läser bland mina anteckningar, jag skrev massor den här gången, antecknade febrilt, skrivboken tog slut och jag fick klottra på pärmen.

Men bland annat det här kommer jag att bära med mig:

Kaplans syn på språk och litteratur som ett sätt att arbeta sig igenom en erfarenhet, att göra den verklig.
Och om att göra ”ett språng” – a jump – i sitt skrivande, att röra sig bort från att ”skriva om sitt liv”, och istället söka (som jag förstod henne) en konstnärlig form för erfarenheten som gör den mer öppen. Och att det nästan är en fysisk förnimmelse, när man känner att formen/rösten/den litterära gestaltningen lyfter erfarenheten till att bli något mer än enbart ”en berättelse om mig själv”, något mer än det man redan visste. Utan någon som överraskar. Som visar på världen som en komplex, vild, spännande och främmande plats. Inte på något som vi redan känner till. Hon återkom till det, till litteraturen och konsten som något som överraskar, som håller dig vaken, som sätter dig i gungning. Som vänder tillvaron upp och ner. Också för författaren själv.
Konstnärens uppgift att inte återupprepa. Utan att förändra, uppfinna, skapa nytt.

Kaplans strävan att skriva en erfarenhet. Inte att skriva OM en erfarenhet. Skillnaden är enorm. Hon vill inte beskriva en händelse, inte objektifiera sitt material. Utan hon vill skriva inifrån det, skildra ett tillstånd, en känsla. Ett fint exempel på det är den lyriska berättelsen Överflödet – fabriken, där hon inte skriver om sitt arbete på en fabrik, utan snarare bedriver en sorts poetisk undersökning av själva fabriken, som sådan (det låter kanske lite luddigt, inte minst när jag försöker förklara, men under de tre dagarna i Göteborg, förstod jag mer och mer av hennes resonemang, och kände hur det öppnades för mig). 

Kaplans gester och destinkta uttryck, en talarbegåvning. Säkert var det därför som jag lyssnade så, var övertygad om att jag bara måste lyssna, att jag inte fick missa något, även om jag inte exakt begrep.

Det här är förstås ingen rättvis återgivning av tre mycket intensiva dagar. Bara några intryck. Och nu är kursen Fabrik/Megaphone slut. Trist, inte minst för att jag har tyckt om att vara i Göteborg, och bo hos min fina kusin Ulla. Men ändå: nu ser jag fram emot att slänga mig in i skrivandet igen. Och att låta mig överraskas!

På bilden: Leslie Kaplan, i klassrummet på Valand i Göteborg.

En ung medförfattare

Okej då, det här är en professionell blogg, om mitt arbete. Men en bild på barnen kanske kan få vara med?
Och dessutom: Arvid, 10, har definitivt medverkat i arbetet med den bilderbok som jag och Sara Gimbergsson gör just nu. Arvid har bidragit med fakta om fotbollsspelare - namn, positioner mm - vilket är en mycket viktig del i berättelsen. En medförfattare, med andra ord.
Boken, Pelé, Kaká och jag, utkommer våren 2013.
/Anna

Leslie Kaplan - fabriken, kvinnan och galenskapen - nu är det dags!

Äntligen fredag, säger en del. Men själv har jag svårt att hålla med. Jag älskar vardagar. Lunken. Att få vara här hemma med mina tankar, när familjen har det bra på sitt håll.
Men det blir ju snart måndag igen! Och just den här måndagen ska jag åka till Göteborg, och sista perioden på kursen Fabrik/Megaphone på Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Den här gången kommer den franska författaren Leslie Kaplan till oss, och pratar om sitt skrivande (på svenska finns bland annat hennes debut Överflödet – fabriken från 1982, i översättning av Jenny Högström). Lär bli ett digert program, här några exempel på vad Leslie Kaplan har utlovat att prata om (med hennes ord, skickade till oss på mejlen):

Monday:
a reflexion on language, what are words, and on literature, what is fiction, language’s power of challenge, the notion of experience.
I plan to read 2 short texts of mine, “Words” and “Factory”, on the relation of my experience of the factory, that “mad” place, and my experience as a writer
and we will question the words “factory”, “madness”, “woman”

Tuesday morning:
the difference between “reality” and “the real”, naturalism and “something else”
the question of the unconscious, literature and psychoanalysis

Tuesday afternoon:
crime and language, banality and “banalisation”
what is a cliché?

Wednesday morning:

literature and democracy, I will quote from Claude Lefort, Jacques Rancière, Serge Daney
and from my text, Turning things upside down, against a civilization of cliché.

Ja, nästa vecka har en hektiskt och spännande upptakt. Inte minst ser jag fram emot måndagens diskussion om Kaplans arbete på en fabrik på slutet av 1960-talet och vad den erfarenheten har betytt för hennes skrivande. Jag hoppas på en diskussion om hur vi förvaltar våra erfarenheter, liv, i text, hur det syns och hanteras i det vi skriver. Alltså att det handlar om mycket mer än att enbart ”skriva om sitt liv”. Utan om att försöka gestalta en tid, ett skeende, en kris, något som inte låter sig fångas i annan form.
Förhoppningsvis återvänder jag hit till min källare med nya infallsvinklar, idéer och tankar. Jag återkommer förstås, och berättar hur det blev.

Förra gången hade vi förmånen att få träffa den amerikanska poeten Juliana Spahr. En lågmäld men kraftfull person, med starka politiska syften med sin dikt. Värt ett eget blogginlägg, jag får ta det en annan gång. Nu är det hämtning, och helg, och okej då, den är bra den också. Helgen. Fast på ett annat vis.

/Anna